Ingen hjälp genom ny lag
Artikel publicerad i Socialpolitik nr 1, 2006
Text: Louise Eek
Hon brukar ringa vid tvåtiden på natten. Det är då ångesten är som störst. Ibland gråter hon, ibland hyperventilerar hon, ibland är hon bara pratsjuk. Ofta pratar hon osammanhängande. Hon ringer från sin egen lägenhet. Hon som upplever att hon inte har något hem. Hon berättar om den senaste våldtäkten. Sakligt beskriver hon hur kunden drog hennes huvud bakåt med ena handen samtidigt som han höll strypgrepp med den andra. Kondomen hade han tagit av. Hon har fortfarande ont i underlivet – tre veckor efter händelsen. Jag försöker motivera henne att polisanmäla händelsen.
Hennes erfarenhet av prostitution uppgår nu till flera år, trots att hon är knappt fyllda 23. Idag ser hon det som en seger att ‘arbeta’ för sig själv. Hon har varit modig, trots allvarliga hot, och vittnat mot två hallickar som fått fleråriga fängelsestraff för koppleri. Det är så lagen fungerar om man fraktats runt i Sverige och är född här. Hallickarna blir dömda för koppleri, inte – som de kanske borde – för människohandel för sexuella ändamål. Hennes erfarenheter från att ta sig ur prostitutionen är inte goda. Hon bor i en mindre, mellansvensk stad. Senast hon var på socialkontoret blev hon bemött med misstänksamhet och kände sig kränkt. Socialarbetaren frågade om hon visste att det hon gjorde var olagligt och att hon borde göra bättre livsval.
– Men det är väl inte olagligt att vara prostituerad? frågar hon mig.
Jag förklarar att antagligen ville socialarbetaren få henne att förstå att
det var olagligt att uppbära ekonomiskt bistånd samtidigt som hon
tjänade svarta pengar. Livsval var väl över huvud taget inte aktuellt
att diskutera. Socialarbetaren frågade också ut henne om vem som
besöker henne, hur de har kontakt, vad köparna vill ha... Och hon hade
svarat på alla detaljerade frågor som den duktiga flicka hon är.
Efteråt får hon ångest, så överväldigande och ihållande att hon inte
kan sova på hela natten. Vem ska hon då vända sig till? För i stunden
på socialkontoret upplever hon bara gränslösa skyldigheter,
rättigheterna håller till på andra sidan skrivbordet. Flera års terapi
går om intet.
En kvinna som vill lämna prostitutionen brukar chansartat söka
sig till socialförvaltningen eller öppenpsykiatrin. Har hon
tur, rent geografiskt och bor i en av landets tre största städer, finns
det en specialenhet inom den kommunala socialförvaltningen, med
professionell kompetens.
– I Stockholms Stad har vi arbetat med prostitutionsproblematiken sedan 60-talet, både före och efter sexualbrottslagen som
kriminaliserar köp av sexuella tjänster, säger Lisen Lindström,
socialarbetare och behandlare. Och nej, vi har inte fått några som
helst ökade anslag. Många politiker tycker nog att prostitutionsfrågan
har stärkts, bland annat i och med vår omorganisering. Tolkningen av
bristande anslag ser olika ut beroende på om man ser det ur ett
politiker- eller socialarbetarperspektiv.
Lisen Lindström har mångårig erfarenhet av möten med kvinnor i
prostitution. Hon vet hur trauman och sexuella övergrepp i barndomen
kan leda till att man kan hamna i prostitution i vuxen ålder. Hon kan
kopplingen mellan att bli ett offer som liten och vara utsatt som
prostituerad. Lisen Lindström har sina motsvarigheter i de större
städerna, men i övrigt är hon unik
i Sverige. Visserligen är inget möte det andra likt även om det finns
likartade trauman i klienternas livshistorier.
– Det är beundransvärda kvinnor – och män – jag möter som säljare;
snälla, alltid leende, alltid duktiga oavsett om de kommer från
Malmskillnadsgatan eller har ”verksamhet” i den egna lägenheten.
– Det jag arbetar med är egentligen ‘skambegreppet’. Det tar tid och
måste så få göra. Skammen är svår att både definiera och identifiera.
Ju tidigare skammen kommer in i ett barn desto svårare blir det.
Tvånget att vara den perfekta blir det överordnade istället för
livslusten, berättar Lisen Lindström.
– Ett mycket tidigt avvisande, är ofta det som fött denna duktighet.
Hon har blivit den som alltid ställt upp på andra. Den duktiga tar vid
när hon som person dömts ut som den skamlösa. Hon som inte får finnas.
Det är så skammen verkar – som mörkläggning inombords. Det är av den
anledningen som behandlingen tar tid.
– Alldeles för tidigt i livet har mina klienter blivit utsatta för
trauman som våld, psykiska och fysiska övergrepp. Har dessutom sexuella
övergrepp skett är det inte konstigt om skammen växt. Då är det viktigt
att vi tillsammans
identifierar skammen så att den inte längre kommer att vara
identitetsbärande.
Många kvinnor i prostitution har en stenhård attityd – ‘jag-har-det-jättebra’. De är duktiga på att dölja hur de verkligen mår, många gånger både för sig själva och andra. Är det upp till varje socialarbetare att se den lilla människan bakom denna mask? Eller finns det kunskap att tillägna sig? Luis Ramos-Ruggiero, verksamhetschef vid Danderyds sjukhus, Kris och trauma center, har mött många kvinnor med erfarenhet av prostitution. När han föreläser om post-traumatiskt stressyndrom, som ofta är kopplat till prostitutionsvardagen på individplanet, brukar han också berätta om det vi ’alla’ ser men vanligtvis inte begriper. Just om kvinnornas tuffa attityd. Om deras förnekande och vikten av att se bakom det. Samtidigt som man måste respektera kvinnans val och behov av att hålla fast vid den attityden. Att lyssna på Luis Ramos Ruggiero innebär att man börjar se bortom det uppenbara. Bortom attityden, klädseln eller utseendet. Men framförallt bortom sina egna fördomar. Han föreläser för polisen och har kallats som traumaexpert vid rättegångar mot människohandel för sexuella ändamål.
Vägen tillbaka är ofta lång. Missbrukare har 12-stegsmodellen
och det finns behandlingsprogram mot kriminella beteenden och våld.
Trots att lagstiftningen som förbjuder köp av sexuella tjänster har
funnits sedan 1 januari 1999 finns det fortfarande ingen officiellt
utarbetad handlingsplan, som gäller i hela landet, över hur kvinnorna
ska bemötas professionellt. Prostitutionens särintresse har inte heller
uppmärksammats i socialtjänstlagen. Kvinnan borde bara behöva möta en
socialarbetare, specialkunnig i sexuell problematik, i allt ifrån
prostitution till sexmissbruk, med rätt att både betala ut ekonomiskt
stöd och ge behandlande samtal. I dagsläget handlar det mera om att
enskilda socialarbetare har egen kunskap eller goda kontakter med
exempelvis psykiatrin. Många gånger möts kvinnorna av godtycklighet och
privat tyckande. Lisen Lindström ser gärna att det inrättas ett
nationellt centrum, som kan samla kunskap och erfarenhet om hur man
bäst kan bemöta och stödja kvinnor och män med erfarenhet av
prostitution. En kunskap som skulle kunna komma alla kommuner till del.
– Då kan fler kolleger få utbyte av den kunskap som finns och som spänner mellan individpsykologisk till samhällelig nivå.
Polisen har fått ökade anslag efter införandet av sexköpslagen – 30 miljoner mellan 2004 och 2006. Socialtjänsten har fått 0 kronor i ökade resurser under samma period. Inom polisen sker kontinuerlig utbildning och uppdatering av aktuell forskning. Hur, var, vem och varför man hamnar i prostitution. Det är viktig kunskap när man är satt att möta kvinnorna och ett sätt att försöka förstå den prostitutionsverksamhet som försiggår. Polisväsendet har en klar linje och menar att polisen ska arbeta med den förbjudna biten och lagföra den som bryter mot gällande lagstiftning. Ofta får poliser ändå agera socialarbetare, ordna sovplatser åt prostituerade, tolkhjälp och ‘känna efter’ när förhöret kan ske med kvinnorna, och med människohandlarna. Av den enkla anledningen att det inte funnits någon annan som kunnat stötta kvinnorna.
Att hitta och återuppväcka kvinnornas positiva egenskaper – lust, livskraft och kreativitet – kan tyckas självklart. Men socialtjänsten är av tradition mer tvingad till några åtgärdsinriktade lösningar. Ofta med ett alltför kort perspektiv. – På individnivå är det behandlande samtal som gäller om man ska lyckas att förändra på djupet. Ibland är det till och med viktigare att vara pedagog än behandlare. Flexibiliteten är nog bland det viktigaste; att lyssna och följa kvinnan i hennes tankegångar.
Liksom andra myndigheter jobbar socialtjänsten inom snäva ekonomiska ramar.
– Självklart måste vi arbeta mot en budget, säger Lisen Lindström. Det är
inte längre som på 60- och 70-talen. Då fanns
det ofta en naiv inställning till förändring. Att alla kan förändras är
en vacker tanke men det sker ju inte i en handvändning. Det handlar om
att ha valmöjligheter, rent praktiskt, i min omedelbara situation. Men
vad hände egentligen med medvetenheten från 70-talet om den egna,
kårens och förvaltningens etik och värderingar? Idag, när den
kortsiktiga ekonomin bestämmer, får de mest utsatta generellt inte den
tid på sig som behövs för att bearbeta ofta förödande upplevelser sedan
tidig barndom. Det är bland annat här kritiken inte bara ligger utan
också är befogad.
När sexualbrottslagen fått genomslag inom socialtjänsten i alla kommuner – inte bara i de större städerna. När socialarbetarnas kunskaper om prostitution och kvinnornas villkor blivit bättre och när även prostitutionscentra får ge ekonomiskt bistånd. När solidaritet med svagare grupper åter är en naturlig del i ett annars ganska kyligt Sverige. Då får jag kanske inte längre samtal mitt i nätterna från förtvivlade kvinnor. Eller så kommer jag åtminstone att kunna hänvisa dessa kvinnor till en fungerande socialtjänst.
Louise Eek
Louise Eek har på Atlas förlag gett ut självbiografin Spelat Liv, 2001 och debattboken Att köpa eller köpas – frihet och makt i sexindustrin, 2005.